Gråskala

You were born on a rainy day,

When grey became a color.

Skogsluft och tystnad.

Att andas skogsluft, lyssna på tystnaden och hänga med familjen är det bästa för en stressad själ och en mycket trött kropp.
När allt blir för mycket skickas det ett sms, rings ett samtal och så bokas det en biljett. Sen kan återuppbyggnaden av kropp och själ börja.

Ibland snurrar allt lite för fort, trycket blir för stort och det känns som om jag får svårt att få med mig syre till kroppen trots att jag andas både djupt och lugnt. I dessa stunder vill jag bara komma bort. Komma ifrån. Komma hem.
Då skickat jag ett sms till min bror, ringer ett samtal till min mor och bokar strax alldeles för dyra tågbiljetter. Men i dessa stunder är det värt alla pengar för att få komma bort. Komma ifrån. Och komma hem.

I tre dagar har jag andats skogsluft och lyssnat på tystnaden i skidspåren. Luften fyller lungorna med syre. Tystnaden fyller själen med ro. Och ansträngningen fyller kroppen med liv.
Sedan fyller jag på med näring för själen tillsammans med min familj. Så mycket det går.

På tåget tillbaka tänker jag på att det gick lite för fort. Att jag hade kunnat stanna en dag till. Eller kanske två. Jag tänker oxå att återuppbyggnaden av mig själv har börjat bra och att det var värt alla pengarna.

I Love NY...

I New York har man böcker i taket och på väggarna, tillsammans med snygg belysning. Och bland alla böcker kan man dricka kaffe och umgås med fina vänner.

Ny dag - Gamla bekanta

En natt utan sömn är till ända. Det är för mycket tankar som möts och de mest bisarra saker kommer upp i medvetandet. I natt skapade jag åter kontakt med en gammal bekant. Hade nog glömt att han fanns. Men lite nostalgi över en stad jag en gång bodde i gjorde att jag plötsligt mindes honom alldeles tydligt.

Vi jobbade nära varandra då jag först flyttade till staden. Det visade sig att vi även bodde grannar. Det gjorde vi under alla år jag bodde västerut och vi stötte på varandra lite då och då. Han är världens sötaste. Han är killen som bjuder in på "midnatts-te", bjuder in sig själv på frukost, kommer förbi jobbet med mitt favoritgodis och kommer in och frågar min kollega om hon klarar sig utan mig en stund, så att han får bjuda på glass ute i solen. Han kunde lägga sin hand på min kind och säga att det var kul att ses, när vi inte hade setts på ett tag. Alltid tusen komplimanger. Tyckte ibland att han var lite irriterande. Men jag tyckte alltid att han var vansinnigt charmig.

Han flyttade till den större staden något år efter mig och en dag mötte jag honom i min ica-butik. Det visade sig att vi bodde grannar även i den stora staden. Vi fortsatte att stöta på varandra lite då och då. Sist jag såg honom kom han gående med barnvagn. Lycklig och glad. Barnet var döpt efter en sommarmånad. Det tyckte jag var fint. Det var tre år sedan eller mer.

Det är så konstigt när människor från förr, som man nästan har glömt bort, dyker upp i huvudet.

Nu är det en ny dag, men han finns återigen i mitt liv på något sätt. Kanske kommer vi inte att ses på många år och kanske kommer jag åter glömma att han finns

musik non stop

Ett framsteg blir ett bakslag, nånting måste undgått min blick. Objekten under radarn, är de som skapar myter som slår hål på en orättvis värld. Jag önskar att du var här.

Med de textraderna inleds kvällen och jag älskar den redan. Jag ler mot familjen som står vid min sida. De ler tillbaka.

Jag och lillebror är på konsert och vi har gamlingarna med oss. Vi är i en ful lokal av betong, men när musiken, ljuset och de vackra bilderna fladdrar förbi är det ingen som ser det fula längre.

Jag fnissar lite åt mannen bredvid. Han kan alla texter by heart och klappar händer i otakt. Han blir lite exalterad vid varje intro, glad att få sjunga med i ytterligare en favoritlåt.

Musikerna på scenen har en gång sagt att vissa av deras beundrare vet mer om dem än vad de själva gör. Och att de kan texterna till deras musik bättre än vad de själva kan. Mannen bredvid är en stor beundrare.

Mannen i den vita hatten äntrar scenen och finns där som en symbol för den sista och avslutande låten.

Än finns det tusentals tårar kvar. De var dina att ge vem som helst

De är de dyrbaraste smycken du har. Så be inte om ursäkt igen

Jag kastar stenar i mitt glashus. Jag kastar pil i min kuvös

Och så odlar jag min rädsla. Jag sår ständigt nya frön

Jag är livrädd för att leva, och jag är dödsrädd för att dö

Men älskling, vi ska alla en gång dö

Familjen ler fortfarande när musiken tar slut och lokalen återigen tänds upp och blir ful.

fröken livrädd och kärleken

Vi talade i klartext. Samtalet blev naket och utlämnande. Precis så som våra samtal alltid var. Jag och min franska väninna åt middag och pratade om livet. Våra liv som levs i olika länder, men som ändå alltid följs åt och delas genom samtal. Det var längesedan vi hade ett sådant utbyte av våra tankar som den här kvällen.

Hon berättade om tonårskärleken som hade ringt för att fråga hur hon hade det. Jag minns honom. Sockersöt, lång och gänglig. Hon kunde inte hjälpa att hjärtat slog lite extra hårt när hon efter nästan 20 år hörde hans röst igen.

Jag berättade om mitt hjärta som jag håller hårt i handen så att jag inte ska tappa bort det. Eller skada det. Fransyskan sa att jag måste släppa taget om hjärtat mitt och låta någon annan ta hand om det. Hon släppte själv taget om sitt hjärta och gav det till fransmannen för många år sedan. Han håller det fortfarande kärleksfullt i sina varsamma händer. Måste våga, säger hon

fröken livrädd...

Jag fördriver ibland tiden med att läsa andras bloggar och jag förundras ofta över hur roligt, snyggt och intressant många skriver. Funderar över om jag själv skulle kunna pränta ner nåt som skulle vara av intresse för någon att läsa. Förmodligen inte. Men antagligen skriver jag inte heller för att underhålla någon annan. Skriver nog mest för att underhålla mig själv. Alltså, bli underhållen av själva skrivandet. Inte av att läsa det jag skrivit. Det vore väl lite märkligt...

Jag har en vän som jag även ser som min personliga coach. Hon har icke antagit utmaningen, men jag lär mig så mycket av henne att hon ändå inte har något att säga om saken. Denna vecka har jag tex lärt mig att alla samtal bör handla om korv. Hon säger att ha med korv i ett samtal känns både bra och viktigt. Korv är nyckeln till allt. Varm korv, smal korv, bratwurst. Alla är lika goda.

Coachen har frågat mig när jag ska våga börja blogga. Aldrig, har jag svarat då.

Men Eros, se hit och förvånas över att jag nu har min alldeles egna plats i bloggrymden!

Kanske ska detta bli veckan då jag vågar lite olika saker?

När jag har börjat våga, kan jag fortsätta att våga saker hela året. Då kan jag säga att mitt år som 34-åring varit ett bra och spännande år.

Som 35-åring vet jag ju hur det kommer att bli. Helvetiskt.